Visst är det något religiöst över det hela? En vedbodvägg i motljus väcker alltså andligheten i mig, det hade jag aldrig trott för femton år sedan, när jag var i slutet av min utbildning och de tiotusen timmar som lär ska krävas för att uppnå någon slags mästarnivå.
En megaakademiker som går i spinn över det mest prosaiska, det är alltså jag. Men det var inte det som plötsligt hände idag, nej;
Jag är överrörlig och impulsiv, och det ställer till problem ibland. Oftast har jag koll på kroppen, men några gånger per år blir jag exalterad, arg eller stressad och drar till ryggen så allt hamnar på sniskan. I onsdags, efter en heldag ute på gården skulle jag bara … och redan där vet jag egentligen vad klockan är slagen. En stenjävel var plötsligt hemskt i vägen, den skulle nödvändigtvis flyttas och så sa det knak i nacken. Aj.
Ibland ger det med sig efter en natt eller två, men den här gången har jag blivit stelare och stelare och imorse tog det emot att kliva ur sängen, så det har varit halsduk på, försiktiga rörelser och värktabletter. Sagda tabletter undviker jag så långt det går, men de förbättrar rörelseförmågan och är man bara försiktig så går det fint att ägna sig åt kroppsarbete och med lite tur släpper ryggen efter och blir glad igen. Sekatör, ner på knä för att jaga rotskott från spireahäcken, kratta ihop skräpet och snart kommer poängen.
Jag hatar att kratta. Passionerat! Även när kotorna ligger där de ska är krattning mitt allra, allra värsta. Vill omedelbart skjuta mig för pannan och det var då det plötsligt hände; grannen har besök av en släkting och den välsignade människan kom över med en kratta och erbjöd hjälp. ”Nej, inte då, jag skulle bara ta bort …” och där var släktingen igång. Jag hann nätt och jämnt med att kärra bort högarna och nu har jag en hel gräsmatta som ALDRIG har varit så välputsad. (Eftersom jag ju hatar att kratta.) Och fantastiskt krulliga kotor i ryggen, för den delen. Nåväl. Det får det vara värt. Asanti sana, karibu tena! Eller – krattar bäst som krattar sist.
(Med reservation för felstavning)
Postat med WordPress för Android
Jag tappade fotfästet och föll för Nina när jag hörde henne tillsammans med Ludvig Berghe Trio för några år sedan; de turnerade med första skivan Du har blivit stor nu [en kamp!]. Får du chansen att höra dem live, gör det och dö sedan lycklig. Tjuvlyssna här!
